Nu ni! Nu har framtänderna tittat ut. Äntligen. Det har varit kämpigt. Särskilt på nätterna. Men nu har de då till slut kommit fram lite, lite. Jag är stolt, glad och lättad. Tycker mig ana att mamma o pappa känner detsamma.
Jag heter Frank. Mina föräldrar är bra på alla sätt. Men de gör sig alltid till tolkar av mina känslor och åsikter. Jag behöver ett eget forum. Utan filter. Därför denna blogg.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar