fredag 22 januari 2010

Min polare Kopparmärra


I dag har min gamla trotjänare Kopparmärra fått komma ut ur leksaksbacken och leka. Varför heter den så, kanske ni undrar. Jo, för att den är en häst (inte en mask som vissa hävdar) och för att den är från Göteborg - och där står ju Kopparmärra så fint mitt i stan!

Han har verkligen blivit lite av en favorit, Kopparmärra. Jag böjer och vrider honom så som pappa gör när han vrider ur trasan han torkar golven med, jag tuggar på hans hår och svingar honom sen fram och tillbaka så fort att saliven flyger. Och rätt ofta måste jag titta honom rakt i ögonen och prata med honom på ett mycket uppfordrande vis. Så nu vet ni det.

4 kommentarer:

Victor Estby sa...

Sedär, nu har du redan börjat Göteborgsvitsa. I Stockholm är vi mer allvarliga, ska du med tiden bli varse. Här skämtar vi inte fryntligt om någon Kopparmärra. Nej, här har vi Kopparmatte istället, gubben med riset i näven, som krönte Stockholms skampåle. Den har flyttats runt i stan ett par varv. Men nu står den på Stadsmuseum och i Rådhuset. Men häng inte läpp för det, farsan och jag finns ju här och kan gaska upp dig med lite Göteborgsvitsar när stan blir för surmulen.

Frank Blomberg Karlsson sa...

Hu, det där lät alldeles för läskigt, tycker jag. Jag håller mig till min Kopparmärra, tror jag.

Camilla sa...

Låter bra, Frank! Håll dig du till Kopparmärra. Det är rediga grejer det. Puss och kram från Götet!

Frank Blomberg Karlsson sa...

Jag gör det. Som du ser hade jag med honom till kyrkan igår. Tryggt att ha någon man känner att hålla i handen när det är så mycket nytt och så mycket väsen överallt. Så stort tack för den!