Nyss hemkommen från öppna förskolan i Björkhagen. Vilket ställe alltså! Massa coola barn att titta på och massor av vuxna som sjöng och gjorde grimaser och rörelser för oss. Riktigt skoj! Särskilt skoj var det när mamma svor högt när hon slog i tån i bordet (så orutinerat! I kyrkan!). Det uppskattades inte av personalen. Jag försökte släta över å mammas vägnar genom att prata riktigt högt och vara allmänt stojig. Tror det funkade.
Måste erkänna att det hela var rätt utmattande, så jag somnade i pappas famn så fort overallen kom på. Och sov hela promenaden hem. Så nu har jag energi nog att hålla oss uppe länge ikväll!
5 kommentarer:
Käre Frank! Var mycket skojigt att läsa om din och dina föräldrars kristliga upplevelser. Hoppas bara att din mors tå inte mår alltför illa av mötet med kyrkans inredning.
Är så trevligt att besöka din blogg. Jag måste säga att du har en beundransvärd språklig förmåga och en mycket spirituell och underfundig humor. Men så har du ju mycket språkbegåvade föräldrar också. Dessutom är ju din mor riktigt rolig och din far en hejare på göteborgsvitsar, så du har ju att brås på där med. Ska bli ett sant nöje att följa dig framöver.
Vill också framföra många kärleksfulla hälsningar från min son, som ofta vinkar och hejar till din fina bild som sitter på vårt kylskåp. Han vill att du kommer och hälsar på mycket snart.
Kära Frank! Ja ett riktigt äventyr var det. Din mamma blir nog förlåten. hon kan ju alltid baka en kaka eller nåt att ta med nästa vecka. Sånt brukar funka ;D
Puss!
Kasper, åh, tack för allt beröm. Det är så jag rodnar lite :) Och vad roligt att du vill läsa om mina äventyr här på bloggen. Jag längtgar verkligen efter att få träffa lilla E. Jag har ju fått en hel del kläder av honom och skulle vilja tacka honom personligen. Tyvärr sover jag så dåligt när jag är ute och reser, så mamma och pappa vill inte ut och åka med mig just nu. Men jag hoppas innerligt att vi alla kommer kunna ses snart!
Edwin, jag ska hälsa mamma det där med kaka. Det låter som en bra bot. Puss så länge!
Frank!
Jag måste berätta för dig när jag och min mamma var på "kyrkis" här på Öland. Jag var ungefär i din ålder.
Mamma kände ingen av dom andra föräldrarna och ville helst bli ett med tapeten. Men vad gör man inte för sina barn :-)
Själva kyrkismiljön var vi dessutom inte så väl bevandrade i, så det hela kändes inte helt bekvämt.
Allt gick bra på sångstunden, även om mamma så här efteråt har berättat att hon kände sig lite som "Farbror Barbro". Det var bara velourdressen som saknades.
Nåväl, när det var dags för fika så siktade mamma in sig på en ledig plats och med kaffet i ena handen och en assiett med kakor i den andra så bara hände det... Hon halkade (ja, hon var den enda i församlingen med NYLONSTRUMPOR) och gjorde en praktvurpa mitt framför dom förvånade och lågmälda mammorna och papporna.
Med tanke på hennes ansiktsfärg och att hon ofta refererar till denna historia som ett av de mest pinsamma ögonblicken i livet så gillar hon kanske inte att jag skvallar till dig. ;-)
Men vi kusinbarn måste ju hålla ihop, eller hur!
Kram från William
Ps. Vi gick inte på kyrkis mer efter det.
Ojoj, jag förstår att din mamma tyckte det var lite pinsamt. Trilla med kaffe och allt. Och när alla andra är så där präktiga. Men hon verkar vara en toppenmamma ändå, din mor. Puss o kram!
Skicka en kommentar