Det var en alldeles vanlig morgon idag. Mamma hjälpte mig med gröten och katrinplommonpurén. Pappa sprang fram och tillbaka till tvättstugan. Jag försökte ha koll på grötskeden samtidigt som jag ville försäkra mig om vem som sprang i dörren hela tiden. Det blev lite ofokuserat.
Någon skulle kunna säga att jag därför borde väntat. Att det fanns bättre tillfällen. Men nu var det faktiskt mamma och pappa som splittrade mitt fokus, inte jag. Det som hände var att precis när pappa - för femtielfte gången - smällt igen ytterdörren för en tur till tvättstugan så sa jag det. "Baba!" Bara en gång. Och som sagt, det var ju inte direkt mitt fel att han missade det.
1 kommentar:
Oj! Baba! Fantastiskt! Ingen Baba Blues, precis. Du får säga det fler gånger så att han får höra det själv. Då blir han så glad och rörd. Jag blir nästan lika rörd själv. :)
Skicka en kommentar